Hej på er!
Ännu en gång har jag gått omkring och tänkt på något en tid och bestämt mej för att skriva av mej på bloggen.
Idén till detta inlägg fick jag igår när jag grälade lite med mamma och hon av någon anledning som jag inte längre minns jämförde mej med min syster.
Arg som jag var slängde jag ur mej:
Ilse är inte som jag, hon säger inte högt och självsäkert rakt ut om hon anser att hon är felbehandlad/något inte är som hon tycker det borde vara, hon kräver helt enkelt inte att saker ska vara precis som hon vill!
Enligt mamma betér sej Ilse alltså bättre än vad jag gör, men ju mer jag tänkte på det, desto mera fel tyckte jag att hon har!
Hur ska man någongång kunna känna sej nöjd om man inte vågar säga ifrån?
Jag har alltid haft svårt att förstå blyga personer, det är ju klart att alla inte kan älska att synas och höras hela tiden, men att små saker som att möta blickar, räta på sej, våga prata i ett normalt tonläge istället för att nästan viska eller åtminstonde hålla en konversation flytande kan väl inte vara så himla svårt?
Tro det eller ej, men jag är själv väldigt blyg, även om jag inte alltid visar det.
Jag kan inte visa mej svag (ledsen, trött, misslyckad) även om det ibland är precis så jag känner mej, jag gömmer den blygheten genom att ge sken av att vara glad, stark eller förbannad, bara för att det är lättare.
Mitt fakesmile är så väl inövat att jag nästan lurar mej själv ibland...
Pointen med att jag berättar det är att jag trots min blyghet och osäkerhet tvingar mej att vara social och pratglad och det är ingen svårighet alls, jag kan bara inte förstå varför andra kan ha det så svårt?
Är det en rädsla för vad andra ska tycka?
Efter att ha gett mej själv ett nyårslöfte om att sluta bry mej om vad andra tänker och tycker och göra/säga vad jag vill för att jag vill det, har jag mått mycket bättre!
Även om modet att göra det inte dök upp över en natt, utan snarare jobbats fram under en lång tid har jag lyckats, vilket har lett till att jag känner mej lyckligare och självsäkrare.
Jag har kommit fram till att hur perfekt man än försöker vara, kommer det alltid att finnas människor som ogillar en iallafall, varför ska man då välja att bli ogillad för någon man inte ens är istället för den man är påriktigt?
Jag vet inte helt säkert vad jag vill säga med dethär inlägget
(Det brukar bli så då jag är upprörd), kanske att ni inte behöver vara osäkra utan att ni istället ska skita i vad andra tycker, kanske är jag bara sur över att ha blivit jämförd med Ilse, jag vet faktiskt inte!
Vad jag INTE ville säga med inlägget var att jag har något emot blyga, jag har ju en massa blyga vänner och bekanta, bara att jag har svårt att förstå dem!
Tack och förlåt som vi brukar säga i vår släkt, haha!
Ha en fin dag alla!
Att vara blyg betyder inte att man har dåligt självförtroende eller något annat negativt, det bara är så att man inte kan säga något. Det kommet lixom en block på som gör att man inte kan säga något. Eller så är de bara så ointressant så man inte bryr sig utan rycker på axlarna vilket gör att folk tror att man är blyg. Och bara för att man är tyst är man inte blyg. Som jag sa tidigare så bryr man sig kanske inte tillräckligt, om man helt enkelt är nöjd med det man har. De blev visst lite råddigt men hoppas du förstår.
SvaraRaderaJo jag förstår nog, det är lite av detdär jag sa med att alla helt enkelt inte vill höras jämt, och det är det ju absolut inget fel på! :D Och jag känner igen en av mina kompisars sätt att tänka i din text, hen brukar inte öppna munnen om hen inte har något bra att säga, och det är ju smart gjort, man slipper många missförstånd!
RaderaDu är inte blyg, du är självsäker!
SvaraRaderablyghet, min blyghet, uppkom av att ha ett överfull bagage av dåliga sociala erfarenheter! jag var yngsta barnet bland mina syskon och bland mina kusiner! Jag hade ofta fel, som man kan förstå, vilket ledde till att jag oftast satt tyst och frågade istället för att "leda" samtalet. I lågstadiet var klassen över mig dominant och mobbades ibland...dock lät jag dom aldrig köra över mig, men min självsäkerhet tog grymt mycket skada! Jag var en jäääävligt osäker parvel som lufsade in till högstadiet, lika osäker, lika blyg! Även idag när jag går i PG känner jag mig i sociala situationer med "outforskade" personer väldigt osäker och skygg. Jag väntar oftast på att den andre ska ta till orda och säger sälla min åsikt spontant! Eftersom det förut ledde till dispyter och bråk!
Jag hoppas att du förstod vad jag vill få fram, de som får en dominant position blir självsäker...alla andra blir alltid! Blyga...:/ och dom dominanta ser oftast aldrig varför. Eftersom de alltid varit självsäkra och vunnit den sociala striden! För en bly person är det svårt att bryta en livslång meritlista av förluster :(
Förstod du?
Oj, det var en lång och bra text!! Jag har aldrig tänkt på att betéendet har sin grund i det förflutna (hur tänkte jag inte på det?!) och du har helt rätt! Det är ju ens förflutna som formar den man blir i framtiden, och har det inte varit det allra bästa, kanske man blir osäker ju st därför, precis som du sa! Vad synd att det blev så för dej... Hoppas du kommer känna dej starkare i framtiden vem du nu är! <3
RaderaJag blir väldigt osäker i en miljö med mycket människor. Jag klara inte av att se folk i ögonen om jag inte känner dem.
SvaraRaderaJag är fruktansvärt rädd att folk inte ska tycka om mig och min personlighet och i högstadiet hände det nog mer än en gång att jag inte alls visade vem jag var utan ändrade på mig själv för att passa bättre in med klasskompisar and so on.
Jag tror det hela började med att jag var väldigt mobbad i lågstadiet pga av att jag var mycket kort och vägde lite. Jag slutade tillochmed upp med att dansa för att folk alltid kommenterade min vikt. Det om något ångrar jag så himla mycket. Älskar dans! :D
Jag har, inte förrens nu när jag snart fyller 20 år, börjat tro så pass bra på mig själv att jag har på mig kläder jag gillar och inte samma kläder som "alla andra". Och jobbar så gott jag kan med att inte "vara rädd" för att prata med folk och se dem i ögonen :)
Men som med alla andra fobier är det väldigt svårt att förstå sig på dem om man inte själv är drabbad :)
-Ida
Vad kul att höra att det går bättre för dej nu, du ska inte oroa dej för vad andra tycker, det finns alltid nån som gillar en fast man kanske inte ens vet om det (så tror jag iaf) och bra att du fortsatte dansa!! :D Blir så glad av sånahär långa kommentarer!
Radera